Okej, låt oss snacka om **Enfants Riches Déprimés**, eller som jag kallar det: *När rikemansbarn tar existentialism på lite för stort allvar*.

Jag menar, vi har alla haft existentiella kriser, men de flesta av oss hanterar det genom att sitta på en parkbänk och stirra tomt ut i luften. Henry Levy? Han startade ett modevarumärke och började ta 7000 dollar för en bikerjacka som ser ut som om den blivit påhoppad av en flock svältande möss.

Det här är en kille som har levt varje aspekt av "deprimerad överklass" fullt ut. Han skickades till världens dyraste internatskolor, brände sig ut på kokain innan han ens fick växa skägg och gick på så många avgiftningskliniker att han borde få stammiskort. Och ändå är hans största bidrag till världen... en t-shirt med Donald Duck som gör nazihälsning?

Och vad är det med rika människor och att romantisera misär? För oss vanliga dödliga är dekadens att köpa två paket nudlar istället för ett när det är löningsdag. För Henry Levy? "Jag ska skapa en estetik som får det att se ut som att jag bor på gatan, men allt kostar lika mycket som en begagnad bil."

Jag kan bara tänka mig hur en shoppingupplevelse på ERD ser ut:

**Expedit:** "Den här tröjan kostar 2000 dollar."
**Kund:** "Oj! Vad är den gjord av?"
**Expedit:** "Den djupa tomheten av att ha haft allt och ändå inget."

Och så köper de den!

Men det mest fascinerande är att han fortfarande vill vara *punk*. Förstår ni hur svårt det är att vara *punk* när man är född in i överklassen? Det är som att vara född i ett slott och försöka övertyga folk om att du egentligen är en råtta i avloppen.

Fast jag fattar ändå grejen. Han är som ett levande bevis på att pengar inte kan köpa lycka. Men vet ni vad pengar kan köpa? En terapeut.

Tack för mig!